torsdagen den 26 mars 2009. var försvann tiden? För ett år sedan gick jag i nian och det enda jag hade i tankarna var gymnasiet. Slippa skit-tierp och alla jävla lärare som var dryga.

Gymnasiet.. Du kunde lika gärna ha skrivit himlen, såg det verkligen som en blivande flyktort. För självklart skulle jag plugga i uppsala, guc. grafisk utbildningscenter, media. Främmande, läskigt men framförallt spännande. Alexandra och Yoan skulle iaf vara i samma skola, fast på design. Alla i min klass skulle åt olika håll. Sandra Jansson skulle gå turism i Linnéskolan, Annika och Angelica på samma skola fast frisörlinjen, Sandra Johansson och Evelina valde omvårdnad i tierp. Älskade linus valde helt fel linje enligt mig och alla andra trevliga prickar i klassen gick som sagt, åt olika håll.
  Två klasser som i sjuan hade slagits ihop och blivit en. Vem hade trott att jag skulle älska klassen av hela mitt hjärta? Varje person hade en roll i klassen, den bitchiga, den som hitta sig själv, emo, plugghästen, lärarens gullegris, ig-barnet. Men jag tror, även om vissa var helt och hållet totallt mobbade så älskade vi varandra. Skolans miss populär blev bästis med en av skolans galnaste emobrudar (som snart firar ett år tillsammans!), punkaren blev skolans fjortisbitch och tönten forsatte att vara tönten. (fast jag har hört på rykten att hon är en riktig cooling nu på gymnasiet ;)

Det var en helt underbar klass 9a:4, något alldeles speciellt! :D Ett år gick, plötsligt var vi fjorton och började i åttan. tiden sprang iväg och jag gick ut (helt ärligt) med skitbetyg. Jag har aldrig gillat skola, pluggar till prov men det går ändå skit. blackouts typ. Den sommaren, sommaren innan nian, började jag umgås mer med Joan, elr yoan som jag skriver. Hon kom hem från kina och sen dess har jag älskat henne som en tok. (vem kan låta bli att inte gilla asiaten?) Vi gick på uppcon tillsammans där jag råka se en kille som skulle vända upp på mitt liv lite. hm. haha
 
Sen började nian, helt plötsligt blev allt så himla seriöst i skolan men jag bestämde mig för att klara av det. "Ett år kvar till gymnasiet, jag klarar det här!" Alla dessa mysiga kvällarna med de bästa jag hade hemma hos mig, singstar, biljard, guitar hero osv. Vi har samlat på oss några goda minnen från det, haha! Till november fyllde yoan femton, jag och alexandra (coola bruden i skolan som jag typ aldrig har pratat med förutom när jag har varit med yoan) bestämde oss för att köpa ton av kakor och bjuda lite folk hem och överaska yoan :D och det funkade awesome! typ lite tror jag, haha :'D

Efter det blev det på något sätt att jag och alec började umgås mer och mer, sportlovet var vi sjukt mycket och när våren kom åt vi nog tillsammans runt 10 liter mjukglass med strössel och sås. ;) 20 april datumställde vi våran nya bästisskap (heter det så?) Skolans miss populär blev bästis med en av skolans galnaste emobrudar. (gissa vem som var vem?) Alla blev egentligen väldigt förvånade att vi var vänner, ännu mindre bästisar. Vi var nog väldigt förvånade själva, för vi är så sjukt olika. Mest förvånad var nog endå Moa, HAHA. aja, annan historia.

Våren gick och sommaren kom. Vi skulle gå ut nian, jag hade ingen aning hur mina betyg skulle se ut, vet iaf att jag var sjukt nära att få Ig på matten. fatta ingenitng på det där jävla ämnet. likadant på franska, älskade älskade franska. älskar ju språket, varför började jag skolka i sjuan för? Aja, jag fick betygen och titta igenom dem i kyrkan (busiga anna) och fattar ingenting. inget ig? jag fick g i franska, jag gick på lektionerna (fast linus svek mig och inte gick) men fick ig på proven och sånt. men g, underbart, helt jävla fucking underbart! :D

När vi fick våra betyg sprang vi ut, lyckliga som fan. balen, som ett sista avslut av nian, grundskolan, aspen, tierp. Alla med sina vackra balklänningar, krångliga frisyren, kostymer och vackra skor. Jag hade mina knallrosa pumps som jag dansade i flera timmar med, jag dansade med alla och sa till och med att sandra magnusson hade fin klänning fast jag inte alls tyckte det. Blev baldrottning på köpet, galet! Jag blev nog mest förvånad, haha! :D

Sommaren började, den här sommaren skulle bli min och alexandras, bästisarna. Vi umgicks som fan i början av sommaren, hon åkte iväg till grekland och efter det.. vet jag inte. Fick min hitils jobbigaste halsfluss, åkte upp till norrland, åkte hem och spenderade resten av sommarlovet med en och samma person. Blev inte min och cupcakes sommarlov, det blev c och a, jag och hon. Jag gled isär från alec, jag tog C före henne.

gymnasiet började, jag gick på älskade guc, på älskade media med älskade c. livet lekte, sommaren 08 hade varit bäst och jag var lyckligast. (dessutom hade jag supersnyggt hår) Efter någon månad låg jag i mitten av allting, märkte att media var så långtråkigt och jag saknade att läsa språk och allt med utomlands att göra. Bestämde mig för att byta skola, till rosendal. Jag var peppad, sjukt peppad. Men kom inte in, så det sket sig. Tänkte börja på skrapan i jassis klass, söta älskade barndomsvännen. Allt var typ bestämt, men tierp gokände det inte. "Det fanns en sån linje i tierp så du kan gå där då".
Så en morgon, när alla sov efter en av mina myskvällar pratar jag med sandra, berättar att jag saknar allt det jag inte trodde jag skulle sakna. Hon berättar om sin klass, sin utbildning och det lät underbart. Pratade med mamma, pratade med skolan och i slutet av november gick jag från älskade guc till linnéskolan. Allt kändes konstigt, med efter ett tag kändes det bättre, hade trots allt sandra bredvid mig hela tiden, och tack gode gud för det!  Jag började komma närmare de andra klasspolarna och natalie växte sig närmare hjärtat, vilket skön brud alltså! <3 samma musiksmak och humor, och vi är så läskigt lika varandra, stressmage och lika åsikter lite här och var. :) Men ungefär samtidigt, lite senare, efter jag började på linné gick det utför med C, allt gick skit och blev missförstånd. Jag bestämde mig för att skita i det, efter så få månader och det blev redan så mycket skit så skulle det säkert inte funka. men jag visste inte att jag skulle sakna henne så mycket, fast det forsatte att gå neråt. och nu ligger det på den där nivån att jag utvecklas till psykfall och allt. (jag tror till och med att bruden är rädd för mig, fullt förståndligt dock haha) men what to do what to do.

Iaf, nu är vi lite före. December, jag började komma ikapp i skolan efter att ha bytt senare och allt kändes bra. lovet kom och jag insåg att jag saknade ballec, älskade alecballec liksom. skolan började igen, jag började komma efter i skolan, hade inte glädjen längre som jag hade innan lovet. vintern gjorde mig dyster, denna långa jobbiga vinter. Jag förlora all glädje, visst jag kunde skratta och allt sånt, men inte samma glädje som förut.

Började skolka och allt blev bara jobbigt. Jag började röka igen, som fan.
Sen, vet inte hur men insåg att jag var dum i huvudet. vad håller jag på med, jag håller på att bli tjock, ig-barn och kompislös. (det var sandra, tokungen som jag älskar oavsett vad för humör vi är på, som fick mig att inse massa saker) Slutade skolka, slutade röka och tänkte börja plugga ordentligt! De två första klarade jag, inget mer skolkande och inget mer rökande, men skolan. älskar klasskompisarna nu men fan, skolan tar slut på mig. jag fattar ingenting, klarar inte av det. Min mamma har varit ett stort stöd, hon berättar om och om igen att jag ska bara satsa på g, g räcker anna. du behöver inte vg, visst det är bra, men g är också väldigt bra.

ig efter ig kommer in på prov, jag fattar ingenting, jag pluggar men får ig eller som i svenska g-. I nian på svenskan låg jag på vg-mvg nivå hela tiden och jag älskar att skriva, det är så himla kul. så nej, jag förstår ingenting. Jag känner hur jag börjar ge upp, skiter i att träna på prov, jag får ändå bara ig? Jag har slutat läsa, jag som älskar att läsa. Ser inte det roliga i det längre. Jag förlorar glädjen mer och mer.

Jag har börjat gråta som fan, jag, anna, gråta? Jag har aldrig gråtit över onödiga saker och onödiga saker är skola t.ex. Men på senaste tiden har jag varit som en tickande bomb, jag håller in känslorna för vännerna men hemma släpper jag lös det. Min mamma som krampaktigt kramar om mig medan jag hulkar, snorar och gråter floder. Mitt i allt det här kaoset började jag umgås med alexandra igen. tack som fan för det, jag behövde det. vi är tajtare then ever (tack gratis sms haha) och hon är också ett otroligt stöd. dessutom ska jag och kakan till peace and love i sommar, wooh! peppad yes indeed.

Under allt det här, och under hela mitt liv, har jag haft elin vid min sida. vi har hållt handen hela vägen. Vi vet var vi har varandra och vi vet att vi kommer dö tsm. men under nu, den jobbigaste tiden i mitt liv, allt ligger i kaos, ska jag inte lägga samma börda som jag alltid har lagt på henne. För jag har alltid ringt elin, spelar ingen roll vilket problem jag har haft, jag har ringt henne och gråtit, skrikt, berättat. Jag vill inte att hon ska dela på den här tunga bördan som hon har fått göra annars, jag vet att om jag bad henne, skulle hon bära hela bördan själv, utan tvekan. Men det är min börda att bära, jag kan prata om det, jag kan rådfråga men det är jag som måste bära den. Om det blir så som det ser ut nu, att jag kommer jobba i höst, får det bli så. Om jag bestämmer mig för att plugga i katedral i höst blir det så. Jag vet att alla accepterar mitt beslut för jag vet att de älskar mig, och de vet att jag älskar dem. Jag tar en dag i taget, för jag ska klara av det här. Jag stänger några dörrar och öppnar andra. tack, tack för allt.

och förlåt för osammanhängande texter, jag har försökt skriva så klart som möjligt med tårar i ögonen och en rinnande näsa. nu ska jag sova, sova, gå upp och skriva ett prov imorgon på något jag inte kan. för jag har bara läst igenom det, varför? Jag vet inte, som allt annat här i livet, jag vet inte. jag vet ingenting.